Idag for jag ut till ett företag och fotade porträtt av personalen. Det är i regel ganska enkelt att skapa studioliknande förutsättningar på plats – så länge det finns en vit eller grå vägg, brukar det mesta gå att lösa. Det blir givetvis enklare ju mer yta man har att röra sig på men ett vanligt konferensrum brukar räcka bra. I det här fallet använde jag mig av en vit projektorduk som bakgrund, och gjorde den avsiktligt mörkt grå (för att just det ska funka krävs att man kan få ut den porträtterade ett par meter ifrån bakgrunden)Hursomhaver, det är en ganska smidig lösning för de allra flesta företag. Så länge det är under tio personer att fotografera så går det klämma in på en timme ungefär. Jag hade inte tänkt skriva så mycket mer, utan bjuder bara på en favoritbild från idag:
Idag fotade jag lite porträttbilder åt ett politiskt parti. Enligt deras grafiska profil skulle bilderna tas i miljö, gärna med människor i bakgrunden. Så vi möttes upp mitt i centrala Umeå. De här bilderna är väldigt okomplicerade rent tekniskt, istället försökte jag fokusera på att hålla de porträtterade glada och avslappnade samtidigt som jag provade lite variationer i utsniten- det enda kruxet idag var kylan och blåsten, men det gick bra ändå!
Det slutgiltiga urvalet är inte färdigt, men jag bjussar på några exempelbilder nedan.
Jag tänkte ta tillfället i akt att bli lite mer personlig i bloggen. Det här är ju mitt företags blogg – men företaget är jag.
Jag är inte den typen av människa som har lätt att vara stor på mig och ta plats. Marknadsföring är en vånda för mig. Min inställningsmässiga förebild är Peter Forsberg – världens mest självkritiska människa. Så det kommer inte naturligt för mig att kalla mina egna bilder för ”fantastiska”, ”ljuvliga”, eller överhuvudtaget skryta om min kompetens. Mitt mål är att bli en så bra fotograf jag bara kan bli, och jag vill kunna leva på det.
De senaste åren har jag haft en stabil kund som jag arbetat som konsult för och fakturerat varje månad – The Studio. Företaget har bedrivit så kallad ”modell-för-en-dag”-verksamhet i flera olika städer i Sverige, på slutet endast i Umeå och Stockholm. I dag lämnar företaget in en konkursansökan. Således är idag dagen jag måste börja tänka på hur jag ska växla upp mitt företagande för att komma till den nivån där jag vill vara. Jag kan inget annat. Jag har en filosofie kandidatexamen i sociologi och en ofärdig journalistutbildning – men det enda som gör mig lycklig är att fota.
Jag hade i princip bara startat mitt företag och börjat nära drömmen om att kunna leva på att vara fotograf när jag såg annonsen – ”fotograf sökes”. Redan innan intervjun var jag skeptisk mot hela konceptet, men tänkte ändå ge det en chans. Det var så oerhört mycket som var fel egentligen – dålig lön, stressen, gratis ”provdagar” innan man fick jobbet, men jag stannade ändå kvar. Jag jobbade iallafall som fotograf i någon mening. Jag kunde betala hyran. Ärligt talat så trodde jag heller inte att företaget skulle hålla så länge som det gjorde. Redan första veckan minns jag att vi pratade om att ”det här håller en månad till”. Men kunderna fortsatte komma – det verkade finnas hur många som helst första tiden.
Första halvåret var oerhört intensivt – jag kom ofta hem kl 11 på kvällen och la mig i ett varmt bad för att ge mina ömma muskler lindring. De pressade in kunder – kravet var att fotografera två personer, i tre olika ombyten, 60 bilder var, på 35 minuter (mitt ”rekord” blev 30 kunder på en dag) . Och klarade man inte det fick man höra det. Detta ledde givetvis ibland till en oerhörd stress, både för mig själv, och för de kunder jag fotade. Ibland skämdes jag, när stressen gått ut över kunder och kvaliteten. Jag tror att det är svårt att sätta sig in i hur svårt det faktiskt är, även för en erfaren fotograf. Kunderna var inga modeller – det var allt från barn till 90-åringar, och allt där mellan. Ibland gick det som en dans, och ibland var man tvungen att göra sitt yttersta för att få åtminstone en acceptabel bild. Bilderna redigerades inte heller, utan vi levererade JPEG rakt ur kameran. Det är väldigt få fotografer som arbetar så idag, om ens några. Och absolut inte i det tempot – så det är klart att jag sällan var helt nöjd över resultatet. Däremot kände jag snabbt en högre grad av avslappning när jag fotade kunder för mitt eget företag. Plötsligt kändes det som att jag hade all tid i världen på mig.
Det som hela tiden gjorde det värt att fortsätta, var kollegorna. Jag har aldrig någonsin känt mig så bekväm på en arbetsplats. Detta var unikt med Umeåstudion – något med det norrländska kynnet om jag får vara fördomsfull. Det var ingen som bråkade med någon och man kunde vara sig själv. Var man arg på någon så var det möjligtvis cheferna (med några undantag) och ägarna som tycktes vara skolade i ”Management by fear”. Så jobbade vi aldrig i Umeå och det är jag stolt över. Men jag kommer saknar varenda en av dom, och jag tror och hoppas att vi stöter på varandra många fler gånger.
Hursomhelst – jag fotade ungefär samma bilder, på ungefär samma sätt – jag hade inget val, jag fotade inte för mig själv, utan jag fotade så som de ville att jag skulle fota. Jag försökte variera det så gott jag kunde, och kom gradvis på andra lösningar. Men klart jag var less ibland. Det finns en begränsning på hur mycket man kan hitta på med två softboxar i ett litet rum. Ibland tänkte jag att jag inte skulle klara en kund till utan att bli tokig.
Det vände dock när jag såg en video på internet. ”The Art Behind The Headshot” – en instruktionsvideo av en amerikansk porträttfotograf, Peter Hurley. Det var först då jag verkligen fick insikten att det ÄR mitt ansvar, helt och hållet, hur någon ser ut på en bild. Jag kan inte skylla på kunden – att vissa har anlag, andra inte. Hela bilden är mitt ansvar, och framförallt – ansiktsuttrycket är allt. Då blev det plötsligt roligt igen och jag kände mig inspirerad – mitt fokus var inte längre ljus och poser, utan hur jag interagerar med olika individer för att få fram ansiktsuttryck. Jag började fokusera på replik, tonfall, och det sociala samspelet istället.
Och så småningom blev jag också fotoansvarig, eller ”Photo manager” som de lite fånigt ville kalla det. Det innebar att jag fick ett större ansvar för inköp, schemaläggning, och även fick börja anställa, lära upp fotografer. Det kändes kul, och idag känns det synd att jag inte hann få mer tid med det, under bättre förutsättningar.
Hursomhelst, företaget har svajat rejält sen det första halvåret, ägare har bytts, lokal har bytts. Vi i Umeå har agerat som en självständig enhet, och skött oss bra. Däremot har vi inte haft något att göra med bokningen av kunder, och då kunderna inte längre fanns, så gick det inte längre. Om jag ska vara riktigt ärlig så tror jag också en stor del suttit i att några av ägarna som passerat varit riktiga bedragare. I nuläget är det två månaders fakturor som jag gissningsvis inte kommer få betalda, vilket gör läget mer akut än jag hade velat.
Jag har dock lärt mig oerhört mycket, och är en helt annan fotograf idag än när jag började. Betydligt mer bestämd och självsäker. Det spelar ingen roll vilken fotoutbildning du går, det finns bara ett sätt att lära sig fota människor, och det är fota många. Jag har svårt att tänka mig att något annat alternativ hade gett mig samma möjlighet till övning i att fotografera människor. Jag gissar att jag har fotat kring 4 000 människor de här åren, grovt uppskattat, och det är jag tacksam för att jag fått göra.
Idag börjar det nya, det är dags att sträcka på sig.
För ett tag sedan fick jag en förfrågan om att hjälpa till att fotografera ett skolprojekt för en makeup artist – projektet har något slags superhjältetema, med olika subkategorier, typ is, eld, jord och så vidare. Det var roligt och jag spenderade ett par dagar med att fota. Projektet ska vara klart i maj, och jag har haft en del annat så bilderna har blivit liggande i datorn. Nu har jag dock börjat redigera dom litegrann, så jag visar upp tre exempel här nedan.
